Franska på autopilot

Lördagsnatten den 19.8 åkte jag och min bästa vän för att festa loss en sista gång, förrän vi skulle skiljas åt, för ja, inte visste vi riktigt hur länge. Jag kom hem, ytterst sent, sov en stund (timmarna kan räknas på en hand) och sen skjutsade min familj mig och min gigantiska kappsäck till Vasa flygfält. Känslorna låg på ytan och inte ett öga var torrt. Den äldsta dottern i familjen lämnade den 20.8 Finland för Frankrike, för hon skulle lära sig franska.

För ja, det är ju en orsak till varför jag åkte. I skrivande stund har jag bott i Fontenay-Le-Fleury, en mindre stad 13 minuter utanför Versailles, ungefär 1,5 månad. Jag är här som au pair, vilket enligt mig är det absolut billigaste sättet att ta sig ut i världen för att se något nytt. Jag blev ombedd att skriva om min nya vardag här i Frankrike, så är du intresserad av att veta mer, läs vidare.

Jag bor hos en jättefin familj med tre barn, 16, 12 och 3 år och min huvudsakliga uppgift är att på morgonen skjutsa barnen till skolan och på eftermiddagen hämta dem, umgås med treåringen, laga middag och hålla barnen sällskap tills föräldrarna kommer hem. Men att detta inte skulle vara betungande nog är en lögn.

Ganska snabbt efter att jag kommit hit konfronterades jag av mitt första stora problem, som ännu inte är riktigt löst. Hur i hela friden hittar man vänner i en stad som Paris, där invånarantalet är en bra bit över 2 miljoner, och upp till 10,5 miljoner om man räknar med förorterna?! För nej, man går inte fram till första bästa unga vid ett kafé och frågar om hen vill bli ens vän, det går inte, jag kan (tyvärr) intyga detta. Även för en väldigt öppen och social person är det litet svårt att ta sig in i helt nya sociala kretsar, och det är bara att acceptera att det kommer ta den tid det tar. Ensamheten i en stad full med människor är väldigt påträngde och helt ärligt kan jag erkänna att jag under min första månad fällde väldigt många tårar just på grund av detta. Sedan hjälper ju inte den förbannade språkbarriären direkt till heller….

För den var och är mitt andra problem. När jag kom hit var min franska ytterst bristfällig, och utan ett givet gemensamt språk är det också lite svårt att kommunicera med folk. Bland de människor jag träffat sedan jag kom hit är de flesta au pairer och ja, shame on us så går ju vår konversation då alltid på engelska. Men, ett ihärdigt knagglande babblande med en 3-åring, en del hjälp av Google Translate (<3) och några nyfunna vänner som insisterar att tala franska med mig har hjälpt mig otroligt mycket med språket. Redan när jag kom hit hade jag absolut inga problem med att förstå vad folk sa, men att svara var svårt. Men bara för några dagar sedan svarade jag och frågade frågor på franska på autopilot, och det kändes ju för jäkla bra, det har ju ändå bara gått 1,5 månad! Språkbiten är jag alltså inte så jättenervös över mer.

Så vad gör jag med min fritid då? Ja, jag har börjat studera franska på universitetet i Versailles och där går jag en kurs i kommunikation, det vill säga att jag går en muntlig kurs. Den kan jag dock inte säga så mycket om, eftersom kursen började för en vecka sedan, men den verkar helt lovande. Jag har också fått äran att ta sånglektioner med operasångaren Jean-Sébastien Beauvais. Även om opera kanske inte är min grej, tror jag han har en hel del han kan lära ut åt mig, och jag är otroligt spänd att se hur jag under årets gång kommer utvecklas i min sång. Utöver det finns det inte så mycket jag kan göra mitt i veckan eftersom min stad ändå är en bit bort från händelsernas centrum. Jag har köpt en gitarr (eller ja, det gjorde jag redan under min första vecka här) och har börjat skriva lite musik.

Under helgerna lever jag. Då klär jag mig pretentiöst, drar jag ut till Paris, och njuter till fulla muggar av att beställa in ett glas vin, på franska givetvis, och bara titta på stressade Parisbor, antagligen sena, som himlar med ögonen och frustar och pyser (som bara Parisbor kan) förargat åt turisterna som står i deras väg och fotograferar något känt monument. Jag åker planlöst runt i metron, utforskar nya ställen, äter fantastisk mat, träffar nya vänner (som jag hittar via grupper på Facebook, och skamlöst nog även via Bumble BFF och Tinder, tack gode gud för teknologin, vad ensam jag vore utan den) och försöker att andas lugnt och låta saker ta sin tid. Det tar sin tid att anpassa sig till något som är 100% nytt och det är okej.

En sak till som jag vill nämna före jag skrivit klart är min andra orsak till att jag åkte till Frankrike. Ja okej, Paris är mina drömmars stad, det kan jag inte neka, men jag behövde lite tid att distansera mig från skolan. Jag säger inte att jag under gymnasietiden direkt pluggade ihjäl mig men jag behövde tid att tänka på fortsättningen efter gymnasiet. Tid för att känna efter vad jag vill med musiken. Tid för att känna efter om jag alls vill något med musiken eller om jag skall fortsätta med något helt nytt. Tid för att pröva mina egna vingar och övervinna rädslor. Och vem vet vad mitt år ännu kan bära med sig, det är ju liksom inte en omöjlighet att lämna i Paris heller! Jag blir för varje dag mer säker på att jag gjorde rätt val i och med att flytta hit och kan knappt vänta på att få se vart livet tar mig i år.

P.S. Om det finns någon som har frågor eller dylikt finns jag på de flesta sociala medierna och jag är mer än glad att besvara frågor!

Bisous,

Saana Staaf

(student från Närpes gymnasium 2017)