Det går en mördare lös i Oslo. Han biter sina offer i halsen och tömmer dem på blod. Det här vet jag, för jag läser om honom och polisens jakt på honom en alldeles för kall påskaftonskväll. Okej, han finns inte på riktigt, men just där och då gör han det (liksom i min tankar när jag senare ska halka ut till utedasset, eftersom jag oklokt nog valt att plocka upp en gastkramande spännande deckare ute i sommarstugans mörker). Och det är det som räknas.
Det är en sliten kliché, att säga att boken öppnar nya världar för sina läsare, men vad annat kan jag säga? Jag vet att jag är en fullblodig boknörd från hårfästet ända ner till tåspetsarna, och kan därför sträcka mig så långt som till att förstå att alla inte läser så mycket som jag. Vad jag däremot inte för min själ kan begripa är att det lär finnas människor som inte tycker om att läsa. Över huvud taget. Bara den meningen ger mig nästan rysningar och en rynka mellan ögonbrynen. Helt ärligt: hur kan man inte vilja läsa? Må det så vara om så vitt skilda ämnen som skoningslösa mördare, ålderskrisande hipsterpappor eller framgångsrika ishockeyspelare så finns det, om boken är välskriven, ett sug som drar in mig och får mig att vända blad efter blad. Alla dessa världar att få ta del av, alla människor och åsikter!
Det finns säkert icke-läsande människor som tycker att mitt liv är fattigt för att jag väljer läsningen framom många andra sysselsättningar. De vet inte hur fel de har.
Jessica Andersin
Läs också Jessicas blogg Bokbabbel
Böckerna som åsyftas i inlägget: Törst av Jo Nesbø. Isipappablues, Hippo Taatila. Björnstad, Fredrik Backman.
