Våren 2017 ska jag göra ett av de viktigaste besluten i mitt 15-åriga liv. Jag ska välja vad jag vill göra med mitt liv, vilken väg jag ska ta för att få ett jobb som jag trivs med. Alla säger till mig att beslutet är mitt men har inga problem att flika in sina åsikter så fort de får chansen. Det jobbiga var att det jag ville inte var socialt acceptabelt för en ”duktig flicka” som mig. Andras åsikter fick mig att tvivla, inte bara på utbildningen utan också på mina nära och kära, varför kan ni inte bara stötta mig?

Kommentarerna från jämnåriga var värst, de sa saker ”på skämt” men menade nog dem i alla fall. Är man en sämre människa bara för att man väljer ett yrke före akademiska meriter? I svenska.yle.fi:s undersökning, Vad gjorde du efter grundskolan? publicerad 9.6.2018 (hämtad 6.11.2018), om val efter grundskolan visar det sig att de flesta av deltagarna (53,8%) valt att gå i gymnasiet efter grundskolan, medan de näst flesta valt att gå yrkesskola (39,0%) vilket påvisar att gymnasiet är normen. Men i vågen av förändring och acceptans (t.ex. me too-rörelsen och kampen för LGBTQ-samhällets rättigheter) som vi lever i glöms valet av yrke och skola bort. Samhället förväntar sig att dagens ungdom ska skola sig så länge och väl de kan bara för att vi har möjligheten och förutsättningarna som äldre människor kanske inte hade.

När jag till slut valde att gå en kombination av både yrkesskola, närvårdare, och gymnasium hade jag många tvivlande människor runt om mig och valet kändes osäkert långt efter ansökan blivit inskickad. Mamma sa ”om du ångrar dig går det säkert att byta”. Första dagarna på YA var nervösa men jag vande mig snabbt och började trivas. Skolan kändes lätt igen. Då tänkte jag:

Vad är det som är så dåligt med skolan? Att jag trivs? Orkar stiga upp på morgonen? Har energi kvar när jag kommer hem? Engagerar mig i skolarbeten?

Hur kan det som får mig att må bättre och trivas vara så dåligt och skamfullt i vissas ögon?

Jag har nu haft min andra gymnasieperiod, sex veckor fyllda av läxor, förhör, skrivuppgifter och prov. Jag tycker att hela perioden går ut på att prestera. Prestera på lektioner, i förhör, i inlämningsuppgifter och till sist i prov. Ibland undrar jag var utrymmet för att lära sig och genuint förstå vad du läser är. Gymnasiet är bra för de som orkar och vill, men gör alla det? Är det bättre att gå in i väggen och varken få ett yrke eller studentmössa efter tre år eller att våga välja en annan väg?

Efter ett och ett halvt år på denna linje är jag glad att jag valde det jag valde. Ja, vissa av fördomarna jag och mina nära och kära hade är sanna, men vissa av dem kan jag skratta åt att jag ens har tänkt. Jag tycker det är skönt att veta att jag har jobb i sommar och på mina lov. Jag tycker det är skönt att veta att jag inte behöver oroa mig om att få jobb i framtiden. Jag tycker det är skönt att veta att om jag inte blir antagen till den skola jag vill, efter examen och studenten, kan jag jobba och tjäna pengar.

Alla ska få välja vad de vill vare sig det är yrkesskola, gymnasium eller något helt annat utan press från samhället. Det kändes hemskt att veta att min egen familj tyckte att jag gjorde fel, men vi kom över det. Frågan är om alla gör det?

Moa Kakkuri