Jag har aldrig gillat att plugga språk, eftersom jag är dålig på det. Jag har inte ett så kallat ”språkhuvud” och då måste man lägga ner tid på att plugga ord, lära sig grammatiken, meningsuppbyggnad och eventuellt också lära sig helt nya bokstäver. Tid som jag gärna satte på annat.

Under hela min skoltid har jag varit bra på att slingra mig och komma undan språkklasserna. Finskan fick jag gratis hemifrån eftersom halva min släkt är finsk och jag därför har haft språket runt mig hela livet. Engelska tyckte jag redan i lågstadiet var jättejobbigt, men desto äldre jag blev desto mer började jag lyssna på engelsk musik och titta på engelska filmer och serier. Och på det sättet blev också engelskan en del av min vardag. Tyska prövade jag på ett år i högstadiet. Jag gav väl upp där någon gång före jul och satt sedan bara med på resten av lektionerna och när våren kom och det var dags att välja A-tillval för nästa år, bytte jag glatt bort tyskan mot huslig ekonomi med motivationen ”mat måste man ju laga alla dagar medans jag bara behöver använda tyska några gånger i året”.

Missförstå mig inte, jag är avundsjuk på de som kan lära sig ett tredje, fjärde eller till och med femte språk i skolan. Att kunna många språk är nästa som att ha en superkraft. Så om du gillar att plugga språk eller om du bara tolererar att göra det, fortsätt. Och lär dig fler språk! Du kommer aldrig ha en bättre (gratis!) chans att från grunden lära dig ett nytt språk än vad du har just nu.

Men för dig som är som jag och får kallsvettningar bara av att se listan med ord som ska nötas in, finns det andra sätt att lära sig. Jag tog mitt pick och pack och drog till USA i 13 månader för att resa och uppleva, eventuellt komma underfund med vad jag vill studera i framtiden men också för att lära mig engelska på riktigt.

När man presenterade sig i USA och sa att man var från Finland svarade amerikanerna ofta glatt ”vad roligt, jag är halv italiensk och halv britt”. I USA kategoriserar man sig fortfarande till det land och folk som ens förfäder tillhörde när de immigrerade, även om de själva nu är den fjärde generationen som växer upp i Amerika.  Jag hörde folk prata om sitt ”italienska temperament” och sina ”typiskt brittiska drag” även om de inte kunde ett ord italienska och aldrig hade varit i Europa.

Jag var med om många jobbiga situationer där jag nästan längtade efter grammatikförhören i gymnasiet, men man var bara tvungen att lära sig kommunicera. Vill du ha något måste du be om det och bor du i USA måste du be om det på engelska.

Efter att ha spenderat några månader i USA var jag och mina kompisar ute och började prata med några amerikaner. De var helt fascinerade över hur bra vi var på att prata engelska och att vi alltså också kunde andra språk flytande. Visst kan man också plugga språk i USA men många amerikaner hade attityden ”engelska är ju det största språket i världen, alla kan engelska, varför ska jag lära mig ett annat språk?” En av dem vi pratade med sa ändå lite på skämt men på samma gång på största allvar ”There´s people that are bilingual, there´s even people that are trilingual, and then there´s Americans”.

Idag kan jag kategorisera mig till ”there is even people that are trilingual” och det är jag vädigt stolt över. Att utan problem kunna hoppa från att prata svenska till finska till engelska har redan nu öppnat väldigt många dörrar för mig gällande jobb och privat men också i planeringen av min framtid. Ibland slänger jag också in lite ”Bitte” och ” Entschuldigung” och då snackar vi riktig superkraft.

Våga sätta dig själv i obekväma situationer. Våga pröva på att plugga ett främmande språk, våga fråga om vägen på finska, våga ringa och förklara problemet med din dator på engelska. Jag lovar dig att du aldrig kommer att ångra att du lärde dig ett till språk. Även om matlagning också är jätteviktigt.

Att komma ut ur min comfort zone har gett mig både minnen och vänner för livet!

Ida Wikman

(student från Närpes gymnasium 2016)